Arbetsgrupp om dystymi

Så fungerar det att leva med kronisk depression

Så många som var femte personer i Sverige har någon gång upplevt en depression, enligt Folkhälsomyndigheten. Som rikstäckande organisation har Balans ett uppdrag att sprida just kunskap och förståelse för bland annat kronisk depression, dystymi.
Men hur är det att egentligen leva en depression som aldrig riktigt går över?
Balansmedlemmen Carina Gustavsson lever med sjukdomen som yttra sig på ungefär samma sätt en vanlig depression fast med den stora skillnaden att den aldrig riktigt försvinner.
Carina är medlem i balansföreningen i Borås och ledamot i riksförbundets styrelse.
Så här upplever hon att det är att leva med dystymi:

Kronisk depression (Dystymi)

Att leva med dystymi är som att ha en depression som aldrig går över.
Symptomen är som vid en depression: bristande energi, bristande livsglädje, bristande motivation och livsvilja, negativa tankemönster, självanklagelser, hopplöshet, trötthet, tröghet, psykosomatiska problem som huvudvärk och diffus värk i kroppen. Det är bara några av alla symptom som finns.

Hur själva sjukdomen påverkar det dagliga livet är individuellt liksom vilka behandlingar och strategier som fungerar. Jag har prövat många varianter av båda sorterna för att hitta balans i livet. Den värsta stunden på dygnet är morgonen när jag ska kliva ur sängen. Det är som att bestiga Mount Everest varje dag. Att få upp ögonen är som att nå första etappen på klättringen, att få benen över sängkanten är som andra etappen och att verkligen ta sig ur sängen ja det är som att nå bergstoppen. Det finns helt enkelt inte någon återvändo utan projektet måste genomföras till varje pris.

Min strategi är då att låta bli att tänka för mycket, inte känna efter hur jag mår utan bara göra det. För annars skulle jag definitivt inte kliva ur sängen. Jag har fasta rutiner, utan några större variationer, även de dagar jag är ledig. Det är för att jag ska komma igång och komma ihåg alla procedurer som krävs av mig för att jag orka starta upp en ny dag. Rutiner är min livlina och utan dem skulle absolut ingenting fungera. Alla dagar har ungefär samma struktur oavsett var jag befinner mig i livet eller vad som står på agendan. Det är avgörande för att vardagen ska fungera.

Min struktur är att komma ur sängen, äta frukost, ta mediciner, ta itu med det som behöver göras eller att åka till jobbet, avsluta dagens aktiviteter framåt tidig kväll, varva ner, summera dagen samt förbereda mig inför nästa dag.

Skulle jag inte göra allt det här, inte hålla mig till mina rutiner och strategier så skulle jag lätt inte få mig i någon frukost på morgonen, eller komma iväg till jobbet eller få något annat gjort eller kunna sova gott om natten.

Jag är även noga med att ha utrymme för att återhämtning. Det innebär att jag under fredagar och lördagar inte bokar in något, till exempel aktiviteter, efter klockan fyra på eftermiddagen.

Den tiden ägnar jag mig stället åt att lägga alla måsten åt sidan. Jag kallar det X-dag eller X-tid där lusten styr helt och hållet valet av aktivitet. Jag isolerar mig från alla sociala sammanhang och sociala medier, sorterar noga och stenhårt bland telefonsamtal, sms och mejl. De enda personerna som alltid har tillgång till min tid är mina barn, alla andra kan vänta. Inget får i princip inkräkta under x-tiden eller x-dagarna.  

Hemmets sysslor är noga utlagda under veckans dagar. För att hålla alla negativa tankar och självanklagelser på en sund nivå ser jag till att ha roliga saker att sysselsätta hjärnan med. Saker som kräver mycket av min kognitiva förmåga.

Utan mina projekt, uppdrag och åtaganden skulle jag snabbt hamna i negativa tankemönster vilka snabbt skulle sänka mig långt ner under ytan. Att helt enkelt inte ge tankarna tillfällen att fastna är min strategi som i princip fungerar.

Visst finns de tankarna ständigt närvarande och jag är medveten om att de finns men jag tar ingen notis om dem. Jag försöker bara att acceptera att de finns och att de är en del av mig.

Men ibland lyckas de ändå få fäste. Då använder jag en strategi där jag ber Mr. Depp, en påhittad person, sätta sig i ett hörn och vänta tills jag har tid med honom. Ibland får han ett litet utrymme innan jag ber honom att lämna mig.

Det som rör sig i mitt huvud är bara tankar och inga sanningar, även om det många gånger är lätt att tro på dem. Speciellt om de får fäste så att jag fastnar i dem. Då ger sig sjukdomen till känna och mitt fokus blir att inte sjunka för långt ner så att jag fortfarande har möjlighet att ta mig upp.

När det här sker finns det alltid en risk att jag insjuknar i en depression. Det innebär att jag sjunker långt ner och att det tar betydligt lång tid för mig att ta mig tillbaka till den nivå där jag mår bra.

Att känna glädje, princip som alla andra gör, har jag fått träna mig till. Jag har helt enkelt fått träna på att känna positiva känslor. Det blir ett intränat känslotillstånd, vilket är betydligt bättre än att ständigt vara nedstämd.

Alla har vi olika förutsättningar att hantera vår vardag, och alla har vi en skyldighet mot oss själva att göra det bästa vi förmår, att skapa en tillvaro som känns meningsfull. Det är bara vi själva som kan åstadkomma det även om det kanske inne bär att man behöver ha en vilja av stål och en drivkraft som kan ta oss till månen fram och tillbaka för att nå dit.

Carina Gustavsson